mig själv att gå och förödmjuka mig inför en nigger — men jag gjorde det, och jag har aldrig nå'nsin ångrat det heller. Jag spelade honom aldrig mera några spratt, och jag skulle inte ha gjort det nu heller, om jag hade kunnat ana, att han skulle ta det på det här sättet.
XVI.
Vi lågo och sovo nästan hela dagen och satte oss i rörelse igen vid nattens inbrott, hållande oss ett litet stycke bakefter en väldigt stor timmerflotte, som behövde lika lång tid att gå förbi oss som en procession. Den hade fyra långa åror i vardera ändan, och därav kunde vi sluta, att den antagligen hade en besättning på en trettio man så där. Det var fem präktiga skjul uppförda på den ett bra långt stycke från varandra, och mitt på den brann en öppen lägereld, och i vardera ändan hade den en lång flaggstång. Den var inte litet stilig, ska' ni tro. Det skulle vara någonting, minsann, att vara flottkarl ombord på en sådan flotte.
Vi drevo utför en stor krökning av floden, och himlen var alldeles täckt med moln, och det var mycket varmt. Floden var väldigt bred och omgiven av reslig timmerskog på båda sidorna; man såg knappast på något enda ställe ett avbrott i den och inte syntes det till några ljus heller. Vi sutto och talade med varandra om Cairo och undrade, om vi skulle känna igen det, när vi komme dit. Jag sade, att det nog var troligt, att vi inte skulle göra det, för jag hade hört sägas, att det skulle vara bara omkring ett dussin hus där, och om inte händelsen gjorde så, att det brann ljus där, när vi kommo förbi, huru skulle vi då kunna veta, att vi foro förbi en stad? Jim svarade, att man skulle kunna känna igen staden på det, att två stora floder förenade sig med
