Sida:Huckleberry Finns äventyr 1913.djvu/119

Den här sidan har korrekturlästs
115
SEXTONDE KAPITLET

det, och jag kunde inte bli fri den tanken, och den rände mig som eld, och värre och värre blev det. Jag försökte inbilla mig själv, att det inte var jag, som hade gjort någonting orätt, då det ju inte var jag, som hade förmått Jim att rymma från hans rätta och lagliga ägare, men det tjänade inte något till, för samvetet var genast till hands och sade: »Men du visste, att han höll på att rymma för att bli fri, och du kunde ha rott i land och talat om det för någon.» Ja, samvetet hade ju alldeles rätt i det — jag kunde inte på något sätt komma ifrån det, och det gick mig rakt genom både märg och ben. Och så sade samvetet vidare till mig: »Vad ont hade den stackars fröken Watson gjort dig, att du skulle låta hennes neger smita sin väg ifrån henne alldeles inför näsan på dig, utan att du sade ett enda ord? Vad ont hade den där stackars gamla nuckan gjort dig, då du kunde bete dig så gement emot henne? Hon försökte ju att lära dig att läsa i en bok, hon försökte att lära dig skick och goda seder, hon försökte att vara dig till gagn och nytta på alla sätt, som hon förstod sig på. Det var det hon gjorde dig.»

Jag kände mig så usel och så eländig, att jag nästan önskade, att jag hade varit död. Jag rände utan någon ro fram och tillbaka på flotten, ösande över mig själv allt ovett jag någonsin kunde hitta på, och Jim han rände fram och tillbaka bakom mig på samma sätt. Ingen av oss kunde hålla sig stilla. Varenda gång han började hoppa och dansa omkring och ropa: »Där ä' Cairo!» var det som om jag hade fått ett knivhugg, och jag tyckte, att om det verkligen hade varit Cairo, så skulle jag ha dött på fläcken av skam.

Jim gick an och pratade högt hela tiden, men jag talade tyst för mig själv. Han talade om, att det första han skulle göra, när han komme i en fristat, var att han skulle spara ihop pengar och aldrig ge ut så mycket som en enda cent i onödan, och när han hade fått nog,