Hon sade. att allt en människa hade att göra där var att gå omkring hela dagarna i ända med en harpa och sjunga för beständigt. Men det tyckte jag inte var någonting, fastän jag aldrig sade det. Jag frågade henne, om hon trodde Tom Sawyer skulle komma dit, men hon sade: inte på långt häll ens. Det blev jag glad över, för jag ville, att han och jag skulle vara tillsammans.
Fröken Watson gick an beständigt och naggade på mig, och det blev tröttsamt och tråkigt. På kvällarna skulle niggerna in, och så var det bön, och sedan skulle varenda en gå och lägga sig. Jag gick upp på mitt rum med en ljusstump och satte den på bordet. Sedan satte jag mig på en stol bredvid fönstret och försökte tänka på någonting, som var roligt, men det tjänade till ingenting. Jag kände mig så ensam, att jag nästan önskade jag var död. Stjärnorna skeno, och löven prasslade så sorgligt i skogen, och jag hörde en uggla långt borta, som skrek »klä-vitt» över någon, som var död, och en nattskärra och en hund, som tjöto över någon, som skulle dö; och vinden försökte viska någonting till mig, men jag kunde inte få klart för mig, vad han sade, och därför kände jag bara den ena kallrysningen efter den andra. Sedan hörde jag långt borta i skogen det där slags ljudet, som ett spöke låter höra, då det vill tala om någonting, som det har på hjärtat, men inte kan göra sig begripligt och därför inte kan vila lugnt i sin grav, utan måste gå omkring på det där viset och beklaga sig varenda natt. Jag blev så nedslagen och skrämd, att jag önskade, jag hade haft något sällskap. Strax därefter kom en spindel klivande upp på axeln på mig, och jag knäppte bort honom och han föll ned på ljuset, och innan jag hann vända mig, var han alldeles hopskrumpen av elden. Det behöver ingen tala om för mig, att det var ett förfärligt dåligt tecken och att jag skulle råka ut för någon olycka, så jag blev skrämd och nästan slet kläderna av mig. Jag steg upp och vände mig runt
