skulle han köpa sin hustru, som ägdes av en lantbrukare inte långt från där fröken Watson bodde; och sedan skulle de båda tillsammans knoga och arbeta för att friköpa sina två barn, och om deras ägare inte ville sälja dem, skulle han be en ablitionist fara och stjäla dem.
Det riktigt gick kallrysningar genom mig, när jag hörde, huru han gick an och talade på det där sättet. Aldrig i sitt liv förut skulle han ha vågat sig fram med sådana ord, så därav kan man se, vilken annan karl det vart av honom, i detsamma han trodde, att han var så gott som fri. Det var alldeles ackurat som det gamla ordspråket säger: »Räck en nigger ett finger, och han tar hela handen.› Då tänkte jag för mig själv: Det här alltihopa kommer bara av, att du inte har tänkt dig för. Här står nu den här plattfotingen till nigger, som jag så gott som har hjälpt att rymma sin väg, och säger rent ut, att han ska' stjäla sina barn — barn, som tillhöra en människa, som jag aldrig har hört talas om ens, en människa, som aldrig någonsin har gjort mig det bittersta ont.
Jag blev riktigt ledsen, då jag hörde Jim tala på det där viset, för det var ju så nedsättande för honom. Mitt samvete ansatte mig ännu ettrigare än förut, så till sist sa' jag till det: »Men var då inte så förfärligt hård och sträng mot mig — det är ju inte för sent än — jag ska' ro i land vid första ljus jag ser och tala om, huru det står till.» Genast kände jag mig riktigt lugn och glad och så lätt som en fjäder. Alla mina bekymmer voro borta med ens. Jag gav mig till att hålla skarp utkik efter ett ljus och började smågnola tyst för mig själv. Om en stund sken det fram ett ljus, och genast ropade Jim:
»Vi ä' räddade, Huck! Vi ä' räddade! Åh, de' ä' så jag har lust att hoppa å dansa av glädje, för där har jag äntligen det välsignade, kära Cairo — jag känner genast igen det.»
