Jag sade:
»Jag ska' ta kanoten å fara å si efter, för' sir du, ske de' inte ä' Cairo.»
Han sprang upp och gjorde i ordning kanoten och lade sin gamla rock på bottnen av den, för att jag skulle ha den att sitta på, och räckte mig paddelåran; och när jag lade ut från flotten, sade han:
»O, snart, snart ska' jag kunna börja sjunga av glädje, å då ska' jag säga, att de' ä' Huck jag har att tacka för alltihopa. Jag ä' en fri man nu, men jag hade aldrig nå'nsin blivit fri, om inte Huck hade varit. De' ä' Huck som har gjort de'. Jim ska' aldrig glömma er, Huck, för ni ä' den bästa vän Jim nå'nsin har haft, å ni ä' den enda vän Jim har nu.»
Jag började ro, brinnande av längtan att få tala om för någon, huru det stod till, men när han sa' på det där viset, var det som om jag med ens hade mist allt mitt kurage. Jag rodde långsamt framåt, men jag var inte riktigt säker på om jag var glad eller inte för att jag hade givit mig i väg. Då jag hade kommit så där en femti famnar från flotten, sade Jim:
»Där far han sin väg nu, den käre, rare Hucken — den enda vita herre, som nå'nsin har hållit sitt löfte till gamle Jim.»
Jag kände mig rent av riktigt sjuk. Men så säger jag till mig själv: Jag måste göra det — jag får inte låta bli att göra det. I detsamma kommer en båt med två karlar i roende, och de hade bössor med sig. Och när de stannade, stannade jag också. Så säger den ene av dem:
»Va ä' de', som ä' där borta?»
»En liten del av en timmerflotte», svarade jag.
»Hör du till den?»
»Ja.»
»Finns det någon mer än du ombord där?»
»Bara en.»
