»Ja, jag ska' de', goa herrn, jag ska' de', men snälla, goa herrarna, övergiv oss inte. Han har… har… om herrarna bara vill ro fram till flotten, så ska' jag hiva till herrarna fånglinan, å ni behöver inte alls komma i någon beröring med flotten. Snälla, goa herrarna, gör de'!»
»Stryk med åran, John, stryk!» säger den ena. De ströko bakåt. »Håll dig på avstånd från oss, gosse, håll dig i lä om oss. Fördöme det, tror jag inte, att vinden har blåst det till oss. Far din har kopporna, det vet du mer än väl. Varför sjöng du inte ut med det genast? Tänker du smitta ner hela trakten runt omkring här, kanske?»
»Puh — buh!» började jag att tjuta; »jag ha' talt om de' förut för varenda en, men då har dom genast givit sig av å lämnat oss.»
»Stackars pojke! Du torde nog säga sant, tänker jag. Det gör oss riktigt ont om dig, men vi — inte vill vi ha smittkopporna heller, kan du väl begripa. Vänta, ska' jag säga dig, vad du ska' göra. Försök inte att på egen hand föra flotten i land, för då kommer den bara att slås i stycken för dig, utan låt den driva ungefär tjugu mil längre ned, så kommer du till en stad på vänstra sidan av floden. Du hinner inte dit förrän långt efter soluppgången, och då du ber om hjälp, ska' du säga dem att far din och de andra ligger sjuk i frossa och feber. Var inte så dum igen att du låter folk förstå, huru det är fatt med er. Och då vi nu försöker att göra dig en tjänst, så är du väl så hygglig att du ger dig av en tjugu mil från oss. Det tjänar inte något till att lägga i land där borta där ljuset syns, för det är bara en vedgård. Far din är väl fattig, kan jag förstå, och jag gissar han har det mycket svårt nu. Si här — jag ska' lägga en tjugudollarsslant på det här brädet — laga att du tar den, när den kommer och flyter förbi dig. Jag tycker nog det är illa gjort av oss att lämna
