dig, men det duger inte att leka med smittkopporna — det måtte du väl kunna begripa.»
»Håll an, Parker, säger den andre, »här är tjugu till, som du kan lägga på brädet för mig. Adjö med dig, gosse! Gör nu som herr Parker har sagt dig, blir nog allt bra för dig, ska' du få si.»
»Just så, min gosse — adjö, adjö! Om du får se några förrymda negrer, så skaffa dig hjälp och knip dem kan du förtjäna dig litet pengar.»
»Adjö, goa herrarna», sade jag. »Jag ska' inte låta nå' förrymda negrer slippa förbi mig, om jag kan hindra de'.»
Därpå rodde de sin väg, Och jag gick ombord på flotten. Jag var så ledsen, att jag var rent av sjuk, för jag visste mer än väl, att jag hade gjort orätt, och jag insåg, att det inte tjänade något till att jag försökte lära mig att göra det som rätt var; om man inte blir satt på rätta spåret, då man är liten, lönar det sig inte för en att sedan försöka att komma in på det, för när man kommer i nå'n knipa, har man ingenting som stöder och hjälper en och håller en till det, som rätt är, och då blir man bet. Så tog jag mig en funderare, och så sa' jag för mig själv: »Vänta lite'! Antag nu, att du hade gjort rätt å förrätt Jim — skulle du känna dig bättre till mods då, än du gör nu? Nej, säger jag, jag skulle känna mig ledsen å nedslagen, alldeles som jag gör nu. Nå, va' tjänar de' då till att lära sig att göra rätt, då de' ä' så krångligt att göra rätt å inte ä' nå' krångel alls me' att göra orätt, å lönen blir ändå densamma, vad man än gör?» Ja, där stod jag, och kunde inte svara, och då tänkte jag, att jag inte skulle bry mig om och bråka något mer om den saken, utan att jag hädanefter alltid skulle göra vad som för var gång föll sig lämpligast för mig.
Jag gick in i skjulet på flotten, men Jim var inte där.
