Jag tittade mig omkring, men han syntes inte till någonstans. Då sade jag:
»Jim!»
»Här ä' jag, Huck. Ä' dom utom synhåll än? Tala inte högt!»
Han låg nere i vattnet under akteråran, och bara näsan syntes av honom ovanför vattnet. Jag sade honom, att de voro ur sikte, och då klev han ombord. Så säger han:
»Jag hörde allt va' ni sa', och jag kröp ner i vattnet och tänkte ge mig av och simma till land, om dom skulle komma ombord på flotten. Sedan skulle jag simma ut till flotten igen, då dom hade farit sin väg. Men kors i allan dar heller, va' ni kugga' dom! De' va' då de' fiffigaste jag någonsin har hört! Jag ska' säga dig, barn, att jag tror, att de' va' de' som räddade gamle Jim — å gamle Jim ska', så sant jag lever, aldrig glömma de'.»
Sedan talade vi med varandra om pengarna. Det var ett ganska bra notvarp — tjugu dollars var. Jim sade, att vi kunde ta däcksplats på en ångbåt nu, och pengarna skulle räcka så långt vi än ville fara in i fristaterna. Det vore en smal sak att gå tjugu mil med flotten, sa' han, men han önskade, att vi redan vore där.
I daggryningen lade vi i land med flotten som vanligt, och Jim var den här gången förfärligt så noga med att gömma den riktigt väl. Sedan arbetade han hela dagen med att lägga in alla våra saker i knyten och göra allting i ordning till att lämna flotten.
Den kvällen, omkring klockan tio, fingo vi i sikte ljusen från en stad långt ned i en bukt på vänster hand.
Jag gav mig i kanoten för att ta reda på, vad det var för en stad. Inom en liten stund träffade jag på ute på floden en båt med en karl i, som höll på att
