timmerflottar, så vi fortsatte vår väg i tre timmar, om inte mera. Det var mulet och mycket mörkt, vilket är det sämsta näst efter tjocka. Man kan aldrig se stränderna eller beräkna avstånden. Det var bra långt lidet på natten och alldeles tyst, då vi hörde en ångbåt komma uppför floden. Vi tände genast lyktan och tänkte, att de skulle se den om bord. Uppgående båtar kommo i allmänhet inte på nära håll till oss, då de hålla sig längre ut på floden och gå utefter sandbankarna för att finna spakare vatten, men under sådana mörka nätter som den här gå de mitt ute i värsta strömfåran, där det är som allra djupast, kämpande sig fram mot hela floden.
Vi kunde höra, huru han kom stånkande, men vi sågo den inte tydligt, förrän han var ända inpå oss. Han styrde kurs rakt på oss. De göra ofta det för att se, huru nära de kunna gå utan att törna emot; ibland hugger hjulet av en åra, och då sticker karln vid rodret ut huvudet och skrattar och tycker, att han har gjort det riktigt bra.
Nå, här kommer nu ångbåten, och vi sa' just till varandra, att de tänkte försöka nagga oss i kanten, men det syntes inte, som om de tänkte gira åt sidan det bittersta. Det var en väldig huggare, och han gjorde god fart också och såg ut som ett svart moln med lysmaskar runt omkring i kanterna. Men på en gång liksom svällde den ut och såg så hög och hemsk ut med en lång rad av öppna eldstäder, som grinade mot oss som eldröda tänder, och den väldiga bogen och gardjärnen hängande rätt över oss. Vi hörde, huru man skrek åt oss och huru det ringde i några klockor till tecken att stoppa maskin och huru ångan fräste och väste — och som Jim hoppade över bord på den ena sidan och jag på den andra sidan, kommer han och brakar mitt igenom hela flotten.
Jag dök och jag försökte komma ända ned till bottnen, för att det trettio fot höga hjulet skulle få plats
