XVII.
Om en halv minut ungefär var det någon som kom till ett fönster på byggningen, och han sa', utan att sticka ut huvudet genom fönstret:
»Håll mun på er! — Vem där?»
Jag svarade:
»De' ä' jag.»
»Vilken jag?»
»George Jackson, goa herrn.»
»Va vill ni?»
»Jag vill inte nå'nting. Jag vill bara komma härifrån, men hundarna vill inte låta mig gå.»
»Va far ni och smyger omkring för här den här tiden på natten?»
»Jag smyger mig inte omkring nå', goa herrn; jag har fallit över bord från en ångbåt.»
»Såå — har ni det? Tänd ett ljus där någon. Vad sa' ni att ni hette?»
»George Jackson. Jag är bara en pojke.»
»Hör nu på, vad jag säger: om ni talar sanning, behöver ni inte vara rädd — ingen av oss ska' göra er något ont. Men rör er inte ur fläcken — stå alldeles stilla där ni nu är. Väck Bob och Tom någon av er och ta hit bössorna. Har ni någon i sällskap med er, George Jackson?»
»Nej, goa herrn, jag är alldeles ensam.»
Jag hörde huru folk nu kom i rörelse inne i huset, och jag såg skenet av ett ljus. Mannen ropade:
»Bort med ljuset, Betsy, din gamla toka — har du alldeles mist förståndet? Sätt det på golvet bakom farstudörren. Bob och Tom, om ni ä' färdiga, så intag edra platser.»
