in gäspande och gnuggande sig i ögonen med den ena handen, och med den andra släpade han med sig en bössa. Han sade:
»Ä' de' nå'n av Shepherdons här i närheten?»
De svarade nej — det hade varit falskt alarm.
»Jaså», sade han; »om de' hade varit nån av dom, skulle jag ha gett'en jag.»
De skrattade allihopa, och Bob sade:
»Neej, du Buck. Dom hade hunnit skalpera oss allihopa, innan du kom, då du sölar så här.»
»Ja, då ingen kom och väckte mig! De' ä' riktigt skamligt av er — alltid ska' jag vara sist. På de' viset kan jag aldrig få visa, va' jag duger till.»
»Lägg inte det på sinnet, du, min gosse», sade den gamle herrn; »tids nog får du visa, vad du duger till, så grumsa inte över det. Gå nu och gör som mamma sade dig.»
När vi kom upp i övre våningen till hans rum, räckte han mig en grov skjorta och en jacka och ett par byxor, som tillhörde honom, och jag satte på mig alltsammans. Medan jag höll på med det, frågade han mig, vad jag hette, men innan jag hann säga honom det, började han på och prata en hel mängd om en blå nötskrika och en kaninunge, som han ett par dagar förut hade fångat ute i skogen, och så frågade han mig, varest Moses var, då ljuset släcktes. Jag sade, att det visste jag inte — det hade jag aldrig hört förr.
»Nå, men gissa då!» sade han.
»Huru ska' jag kunna gissa», sade jag, »då jag aldrig nå'nsin ha hört'e förr.»
»Ja, men du måtte väl kunna gissa, vet jag. De' ä' ju så lätt, att…»
»Vilket ljus?» frågade jag.
»Åh, vilket ljus som helst», sa' han.
»Jag vet inte, varest han va'», sade jag; »varest va' han?»
