»I mörkret, vet jag! Det blev ju mörkt, förstås, då ljuset släcktes.»
»Nå, om du visste, varest han var — va' skulle du fråga mig för då?»
»Kan du inte begripa, att de' ä' en gåta? Men säg mig, huru länge ska' du stanna här? Kan du inte stanna här för alltid. Vi skulle få så rysligt roligt så — å ingen skola ä' de' heller nu Har du nå'n hund? Jag har en hund, jag — å, vet du, om man kastar ut stickor i vattnet, så går han i och för dem i land. Tycker du inte de' ä' nedrigt att man ska' behöva kamma sig om söndagarna å alla de där dumheterna? De' tycker då jag, men jag slipper aldrig ifrån de' för mamma. Usch vad jag är led de här gamla byxorna — men jag får väl lov att sätta på mig dem ändå — fastän helst ville jag slippa — de' ä' så varmt. Ä' du färdig nu? De' va' bussigt — kom då, min gubbe.»
Där nere hade de satt fram åt mig bröd och smör och kallt kött och kärnmjölk, och aldrig har jag då i mitt liv haft ett sådant kalas. Buck och hans mamma och alla de andra med för resten, utom negerkvinnan, som inte var inne, och de två unga flickorna, rökte pipor, som voro gjorda av majsstjälkar. Alla de andra rökte och pratade, och jag åt och pratade. De unga flickorna hade tagit ett täcke omkring sig, och håret hade de utslaget nedefter ryggen. Allihopa frågade de mig om allt möjligt, och jag talade om, att pappa och jag och hela familjen bodde på en liten lantgård långt in i Arkansas, och att min syster Marianne hade rymt hemifrån och gift sig, och sedan hade vi aldrig hört något från henne, och att Bill hade givit sig ut för att söka reda på dem, men att vi aldrig sedan hade hört något från honom heller, och att Tom och Mort hade dött, och sedan var det inga fler än far min och jag kvar där, och gubben, sa' jag, han sörjde döden på sig av alla sina olyckor och motgångar, och sedan var det
