Sida:Huckleberry Finns äventyr 1913.djvu/135

Den här sidan har korrekturlästs
131
SJUTTONDE KAPITLET

bara jag kvar av hela familjen. Och när han hade dött, så tog jag det lilla, som fanns i huset, då gården inte tillhörde oss, och for som däckspassagerare uppför floden med en ångbåt, och så föll jag över bord, och så hade det gått till, att jag kommit dit. Då sade de, att jag kunde stanna hos dem så länge jag ville.

Det var nästan ljusa dagen, och alla gingo och lade sig, och jag gick och lade mig tillsammans med Buck. Men kan en tänka sig så gement — på mårron då jag vaknade, hade jag alldeles glömt vad jag hette. Jag låg väl en timme, tror jag, och försökte komma ihåg, vad jag hette, men det gick inte. Men då Buck vaknade, sade jag:

»Kan du stava, Buck?»

»Jaa», svarade han.

»Jag kan hålla med dig om, att du inte kan stava mitt namn», säger jag.

»Å jag kan hålla med dig va' som helst, att jag kan de'», säger han.

»Nå, så låt höra då!» säger jag.

»G-o-r-g-e J-a-x-o-n — hör du nu då att jag kan?» säger han.

»Ja, verkligen kunde du inte», säger jag; »det trodde jag då rakt inte. De' ä' inte så lätt att stava de' där namnet — i en tvärhast — utan att ha lärt sig de'.»

Då jag kom för mig själv, skrev jag upp namnet, för en annan gång kunde någon komma och begära, att jag skulle stava det, och då ville jag ha det på mina fem fingrar, så jag skulle kunna rabbla upp det, som om jag vore van vid det.

Det var riktigt snälla människor allihopa, och hela huset var riktigt trevligt. Jag hade aldrig sett något hus ute på landet förut, som varit så trevligt och stiligt. Här var de inte en järnklinka på främre dörren eller en träslå med en skinnrem, utan det var en