Sida:Huckleberry Finns äventyr 1913.djvu/14

Den här sidan har korrekturlästs
10
HUCKLEBERRY FINNS ÄVENTYR

sträckte ut halsen omkring en minut och lyssnade. Så sade han:

»Vem ä' där?»

Han lyssnade en stund till; så kom han smygande på tå och ställde sig mitt emellan oss; vi hade nästan kunnat röra vid honom. Nå, det gick minut på minut, tror jag, utan att det hördes ett enda knyst, och vi voro alla tre så nära varandra. Det var ett ställe på min fotled, som började klia, men jag vågade icke skubba mig; och så började det klia i mitt öra, och därpå på ryggen alldeles mitt emellan axlarna. Jag tyckte jag skulle dö, om jag inte finge skubba mig. Detsamma har jag lagt märke till många gånger sedan dess. Om man är tillsammans med fint folk eller på begravning eller försöker somna, då man inte är sömnig — om man är någonstans, där det inte går an att skubba sig, jo då må en tro, då börjar det klia på sina tusen ställen. Om en stund sade Jim:

»Vem ä' de'? Vem ä' ni? Ta mig dalern hörde jag inte nå'nting. Nå, jag vet, va, jag ska' göra: jag ska' sätta mig här och lyssna, tills jag hör de, igen.»

Så satte han sig ned på marken mellan Tom och mig. Han lutade ryggen mot ett träd och sträckte ut benen, tills det ena nästan rörde vid ett av mina. Nu började det klia på näsan — det kliade, så tårarna kommo mig i ögonen, men jag vågade mig inte dit med fingrarna. Sedan började det klia inne i näsan, och så började det klia under näsan. Jag kunde inte begripa, huru jag skulle kunna sitta stilla. Så där förfärligt olycklig var jag väl i en fem eller sex minuter, men jag tyckte, det var mycket längre. Nu kliade det på elva olika ställen. Jag tänkte att jag inte skulle kunna stå ut mer än en minut till, men jag bet hårt ihop tänderna och försökte så gott jag kunde. I detsamma började Jim andas tungt, och så började han snarka — och då blev jag mycket snart bra igen.