Nej, sådant ej det öde var,
Som träffat Stephen Bott
Fast sorg och kval han lämn'at har,
Ej var det sjukdoms skott
Kikhostan riste ej hans kropp.
Ej mässling honom nått;
De stäckte ej ditt levnadslopp,
O, unge Stephen Bott.
Föraktad kärlek med sitt kval
Dig icke sarga fått.
magplågor dina dagars tal
Ej ändat, Stephen Bott.
Nej, nej! O, lyss med tår i blick
Till orden ur min mun,
Hur han från världen skiljas fick:
Han föll ned i en brunn!
Han togs upp och han tömdes väl,
men ack, för sent det var!
Uppflugit hade re'n hans själ
Till himlen ren och klar.
Om Emmelina Grangerford kunde skriva sådana där verser, innan hon var fjorton år, tänk vad hon då kunnat göra, om hon hade fått leva. Buck sade, att hon kunde haspla ur sig poesi som ingenting. Hon behövde aldrig stanna för att tänka sig för. Han sade, att hon kunde dra till med en rad, och om hon inte fann något rimm till den, så strök hon bara ut den och hittade på en annan rad, och då gick det som jehu. Hon var inte kinkig alls — hon kunde skriva om vad som helst man gav henne att skriva om, så det lät så sorgligt så. Var enda gång en man dog eller en kvinna dog eller ett barn dog, var hon genast till hands med sina »minnesrunor»
