innan de hunnit bli kalla en gång. Hon kallade alltid sådana verser för »minnesrunor». Grannarna sade, att först kom doktorn och så kom Emmelina och så begravningsentreprenören — det var bara en enda gång som begravningsentreprenören kom före Emmelina, och då hade hon hakat upp sig på att finna ett rimm till den dödes namn — han hette Whistler. Hon var aldrig sig lik efter den betan; aldrig beklagade hon sig över någonting, men hon liksom tynade bort och levde inte länge. Stackars flicka! Så många, många gånger jag tvingade mig själv att gå in i det lilla rum, som hon bodde i, medan hon levde, och ta fram hennes poesialbum och läsa i det, då jag hade blivit modstulen genom hennes tavlor och varit en smula förargad på henne. Jag tyckte om hela familjen, både de döda och alla de andra, och jag ville inte att någonting skulle få komma och ställa till förargelse mellan mig och dem. Stackars Emmelina hade skrivit verser om alla döda, medan hon levde, och då tyckte jag, att det inte var rätt, att ingen skrev någonting om henne också nu, då hon var borta, och därför försökte jag i mitt anletes svett att själv få ihop en vers eller två, men försöka huru mycket jag ville, så blev det ingenting för mig. De höllo Emmelinas rum städat och snyggt och allting stod på samma ställe, som hon hade velat ha det, medan hon levde, och ingen bodde där. Gamla frun dammade och städade där själv, ehuru det fanns en hel mängd niggrer på gården, och hon satt ofta och sydde där, och när hon läste i bibeln, satt hon för det mesta där.
Men det var ju om förmaket jag höll på att tala. Det satt mycket vackra gardiner för fönsterna; de voro vita, men det var tavlor målade på dem — slott med vildvin uppefter hela murarna, och boskap, som kom för att vattnas. Det fanns ett litet gammalt piano där också, som måtte ha haft några bleckkärl inne i sig, tyckte jag, och det lät då så för innerligt rart, när de unga flickorna
