Sida:Huckleberry Finns äventyr 1913.djvu/142

Den här sidan har korrekturlästs
138
HUCKLEBERRY FINNS ÄVENTYR

sjöngo »Sommarens sista ros» och spelade »Bataljen vid Prag». Alla rummen hade tapeter på väggarna, och de flesta av dem hade mattor på golvet, och hela huset var vitrappat utvändigt.

Det var egentligen två hus, och den stora, öppna planen mellan dem hade både golv Och tak, och ibland dukades middagsbordet där, och det var ett mycket svalt och behagligt ställe. Man kunde inte tänka sig något trevligare. Och vad maten deras var god se'n, och sådana massor det fanns av den!


XVIII.

Överste Grangerford var en fin herre, må ni tro; han var en karlakarl från topp till tå, och hela familjen var [in och bildad för resten. Han var av god börd, som man säger, och det är värt lika mycket hos en människa som hos en häst, sade fru Douglas, och ingen sökte någonsin förneka att hon hörde till det allra schangtilaste herrskapet i vår stad; och farsgubben han sade alltid detsamma, han också, fastän han inte själv var mera herrskap än en padda. Överste Grangerford var mycket lång och mycket mager och hade en mörkblek hy, som inte på något enda ställe visade något spår till rodnad: han rakade sig varenda morgon över hela sitt smala ansikte, och han hade de allra tunnaste läppar och de allra tunnaste näsborrar och örnnäsa och tjocka ögonbryn och de allra svartaste ögon, som lågo så djupt in i huvudet på honom, att det såg ut, som om de tittade fram ur ett par hålor på en, höll jag så när på att säga. Pannan var hög, och håret, som var svart och rakt, hängde ned ända på axlarna. Han hade långa och magra händer, och varenda dag i sitt liv tog han på sig en ren skjorta och en fullständig dräkt från topp