till tå, gjord av så vitt linne, att det gjorde ont i ögonen att se på honom; men om söndagarna var han klädd i en blå frack med stora mässingsknappar. Han begagnade också en käpp av mahogny med silverknapp. Aldrig såg man något hams och slarv hos honom, och han talte aldrig högt. Han var så god och vänlig, som någon människa kan vara — man kände det på sig, begriper ni, och därför hade man förtroende för honom. Ibland kunde han dra litet på mun, och då såg han riktigt god ut, men när han rätade på sig som en flaggstång och blixtarna började skjuta fram under hans ögonbryn, kände man god lust att först kliva upp i ett träd och sedan ta reda på, vad det var fråga om. Han behövde aldrig säga till någon att uppföra sig skickligt och anständigt — för det liksom föll alldeles av sig självt, att man skulle göra det, då han var närvarande. Men ändå tyckte varenda en om att vara i hans sällskap, för han var nästan alltjämt som ett solsken — ja, jag menar, att man tyckte det liksom var vackert väder, när man var tillsammans med honom. Men mulnade han, så blev det riktigt hemskt mörkt för ett par minuter, och det var nog; sedan gick ingenting på tok igen på en hel vecka.
Då han och den gamla frun kom ner om mornarna, reste sig hela familjen upp och hälsade god morgon på dem och satte sig inte igen, förrän de gamla hade satt sig. Därpå gingo Tom och Bob till bordet där vinkarafferna stodo, och blandade till en hjärtstyrkare och räckte det åt honom, och han höll glaset i handen och väntade, tills Bob och Tom hade lagat till sina glas också, och sedan bockade de sig och sade: »Vi önska pappa och mamma en angenäm dag!» och de bugade sig det allra lillaste och sade: »Tack!» och så drucko de alla tre. Och Bob och Tom hällde ett skedblad vatten på det socker och den smula wisky eller cider som var kvar i botten på deras glas och gav det åt mig och Buck, och vi drucko också de gamles skål.
