som låg ungefär två mil längre uppefter floden från vårt hus, och därför hände det ibland, då jag for dit upp med en hop av de våra, att jag såg en mängd av Shepherdsons där på deras vackra hästar.
En dag voro Buck och jag ute i skogen och jagade, och då hörde vi en häst komma. Vi höllo just då på att gå över vägen. Då ropade Buck:
»Fort! In i skogen med dig!
Vi sprungo in i skogen, och sedan stodo vi och kikade mellan löven. Snart kom det en ståtlig ung herre galopperande på vägen, och han satt så ledigt till häst och var så lik en soldat. Sin bössa hade han liggande framför sig tvärs över sadelknappen. Jag hade sett honom förut — det var unge Harney Shepherdson. Jag hörde Bucks gevär smälla tätt intill mitt öra, och i detsamma föll hatten av huvudet på Harney. Han ryckte genast till sig bössan och red rakt fram till det ställe, där vi voro gömda. Men vi väntade inte på honom, utan togo till schappen allt vad vi kunde inåt skogen. Som träden där stodo ganska glest, så såg jag mig tillbaka för att försöka undvika kulorna, och då såg jag Harney sikta med bössan på Buck. Sedan vände han bort samma väg, som han hade kommit — för att ta upp hatten, gissar jag, men jag såg det inte. Vi sprang i ett kör ända tills vi kommo hem. Det blixtrade till i gamle herrns ögon, när han hörde vårt äventyr — som jag tyckte såg han riktigt belåten ut —, men så liksom lugnade han sig och sade helt milt:
»Jag tycker inte om det där sättet att stå bakom en buske och skjuta. Varför gick du inte ned på vägen, min gosse?»
»Shepherdsons gör inte de' dom heller, pappa; dom skjuter alltid från bakhåll.»
Fröken Charlotte höll upp huvudet som en drottning, medan Buck talade om sitt äventyr, och hennes näsborrar spändes ut Och hennes ögon gnistrade. De två
