unga männen sågo dystra ut, men sade aldrig ett ord. Fröken Sophie hon blev blek, men färgen kom tillbaka i hennes ansikte, när hon hörde, att den andre inte hade blivit sårad.
Så snart jag fått Buck med mig nere bland sädesskylarna under träden, sade jag:
»Ville du verkligen skjuta ihjäl honom, Buck?»
»Visst ville jag de'.»
»Va' har han gjort dig?»
»Han? Inte har han gjort mig nå'nting.»
»Ja, men varför ville du skjuta ihjäl honom då?»
»Åh, för ingenting — bara för familjefejdens skull.»
»Familjefejden! Va' ä' de'?»
»Nej, hörru, var ä' du ifrån, som inte vet de'? Vet du verkligen inte, va' som menas me' en familjefejd?»
»Nej, jag har aldrig hört de' ordet förr — säg mig, va' de' ä'!»
»Jo, sir du, en familjefejd — de' ä' på det här viset. Om en karl råkar i gräl med en annan karl å dödar honom, så dödar den andre karlens bror honom, å så blir det de andra brödernas tur på båda sidorna, å sedan kommer kusinerna också med — å så till sist, då allihopa ä' dödade, då först ä' de inte nån familjefejd mera. Men de' går fasligt långsamt å tar en rysligt lång tid.»
»Har den här familjefejden räckt mycke' länge, Buck?»
»Jo, de' kan du lita på. Den börja' för tretti år se'n eller så omkring. De' va' först nå' gurgel om nå'nting å så blev det process om'et, å den ena av dem förlora', förstås, å då blev han arg å sköt han, som hade vunnit — de” va' ju alldeles naturligt, att han skulle göra de'. Vilken annan som helst skulle naturligtvis ha gjort på samma sätt.»
»Va' var de' dom gurglade om, Buck? — nå' jordstycke?»
