»Ja, de' kan nog hända att de' va' de' — jag vet inte.»
»Vem va' de' som sköt den andre då? — va' de' en av Grangefords eller en av Shepherdsons?»
»Kors, huru ska' jag kunna veta de'? De' ä' ju så förskräckligt länge se'n.»
»Ä' dä' ingen, som vet de'?»
»Jo då, pappa vet de', tror jag, å några andra av de äldre, men dom vet inte, någon av dom, va' de' va', som dom först hade börjat gräla om.»
»Ha många blivit dödade, Buck?»
»Jaa då — här har varit begravningar i parti. Men de' ä' inte alltid livet stryker med. Pappa har några hjorthagel i sig, han, men inte bryr han sig' om de' nå'nting, för han väger ändå inte just så mycke'. Å Bob har blivit karvad lite me' en bowiekniv en gång, å Tom har blivit träffad ett par gånger.»
»Har någon blivit dödad i år, Buck?»
»Ja. Vi ha knäppt en, och dom en. För omkring tre månader sen kom min kusin Bud, som va' fjorton år gammal, å red genom skogen på andra sidan om floden å hade inte nå' vapen me' sig, vilket va' ohyggligt dum av honom, å på ett ensligt ställe hör han en häst komma bakom honom och han ser gubben Baldy Shepherdson komma i full fart efter honom med bössan i handen å det vita håret fladdrande för vinden; och i stället för att stiga av hästen och ge sig in i skogen tänkte Bud, att han skulle hinna undan honom; så red dom av glatta livet den en fem sex mil långa vägen, men gubben vann på honom hela tiden. Till sist såg Bud, att de' inte tjänte nå' till att fortsätta längre. varför han stannade och svängde om hästen för att få hålen efter kulorna framtill, begriper du, och gubben han red fram till honom och sköt honom. Men han fick inte lång glädje av sin lycka, för inom en vecka hade de våra givit honom, så han låg där.»
