rum, och det blev förskräckligt tråkigt för mig. Buck och en hund lågo och sovo utsträckta i gräset i solen. Jag gick upp på vårt rum och funderade på att ta mig en lur själv. Då stod den rara fröken Sophie i sin dörr, som var näst intill vår, och hon bad mig komma in på hennes rum, och hon stängde dörren mycket tyst och försiktigt, och så frågade hon, om jag ville göra någonting åt henne och inte tala om det för någon enda, och jag svarade. att det ville jag. Då sade hon, att hon hade glömt kvar sitt Nya testamente i sin bänk i kyrkan — det låg mellan två andra böcker — och skulle jag nu vilja smyga mig ut helt tyst och gå dit och hämta det åt henne och inte säga någonting till en enda människa. Jag svarade, att det skulle jag göra. Jag smög mig därför ut och kilade av bortåt vägen, och det fanns inte en enda varelse i kyrkan utom kanske ett svin eller två, för det fanns inte något lås på dörren, och svinen tycka om stampade lergolv på sommaren för att de äro så svala. Har ni inte lagt märke till det, att de flesta människor inte gå i kyrkan annat än då de äro tvungna att göra det, men med svinen är det annorlunda.
Så säger jag till mig själv: Här ligger en hund begraven, det är inte naturligt att en ung flicka är så där rysligt angelägen om att få igen sitt Nya testamente. Jag skakade därför boken. och då föll det ur den en liten papperslapp, varpå det stod skrivet med blyertspenna:
Halv tre.
Jag bläddrade genom boken, men kunde inte finna något annat. Jag kunde inte alls begripa, vad det här hade att betyda, varför jag lade in papperet i boken igen, och när jag kom hem och sprang uppför trappan, stod fröken Sophie i dörren och väntade på mig. Hon drog mig med sig in i sitt rum och stängde dörren; sedan letade hon i testamentet, tills hon fann papperet,
