»Gå in där nu, massa Jorge, bara några steg, de' ä' just där, som dom ä'. Jag har sitt dom förr jag, så jag bryr mig inte om att följa me' er å si dom en gång till.»
Därpå vände han om och gick sin väg, och inom en liten stund hade han försvunnit mellan tråden. Jag trevade mig fram ett stycke, och så kom jag till en liten öppen fläck så stor som en sängkammare och alldeles omgiven av slingervåxter, och där såg jag en karl, som låg och sov — och vid alla makter var det inte min gamle Jim!
Jag väckte honom, och jag trodde det skulle bli en stor överraskning för honom att se mig igen, men det var det inte. Han nästan gråt, så glad blev han, men överraskad blev han inte. Han sade, att han hade simmat efter mig den där natten, och han hade hört varenda gång jag ropade, men han hade inte vågat svara, emedan han inte ville att någon skulle komma och rädda honom och göra honom till slav igen. Och så säger han:
»Jag hade blivit litet skadad å kunde inte simma fort, så mot slutet va' jag bra långt efter er. Då ni kom i land, trodde jag, jag skulle kunna hinna opp er i land utan att behöva ropa till er, men när jag fick si huset där borta, börja' jag å gå långsamt. Jag va' för långt borta för att höra, 'va ni sa' till dom — jag va' rädd för hundarna —, men när allt blev tyst igen, förstod jag, att ni hade kommit in i huset, å då gav jag mig in i skogen för att vänta där tills de' blev dager. Tidigt på mårron kom några niggrer, som va' på väg ut på fälten, å dom tog å visade mig de' här stället, för här kan hundarna inte spåra upp mig för vattnets skull, å niggrerna kommer till mig me' mat varenda natt å talar om för mig, hur ni har'et.»
»Varför har du inte sagt åt min Jack förut att föra mig hit, Jim?»
