jag då aldrig behöft be dom två gånger om. Den där Jack ä' en riktigt bra nigger å han ä' inte dum heller.»
»Nej, de' ä' han visst inte. Han har aldrig talt om för mig, att du va' här — han sa' bara att jag skulle komma me' honom hit, så skulle han visa mig en hel binga me' vattenormar. Om nå'nting händer, så ä' då inte han inblandad i'et — han kan säga, att han aldrig har sitt oss båda tillsammans, å de' ä' sant också.»
Jag har inte lust att redogöra för vad som hände dagen därpå, men jag skall väl tala om det ändå i korthet. Jag vaknade i daggryningen och tänkte just vända mig på andra sidan och somna om igen, då jag kom att lägga märke till, huru ovanligt tyst det var — ingen enda tycktes vara i rörelse i hela huset. Detta var ovanligt. Därnäst såg jag, att Buck hade stigit opp och gått ut. Nä, jag stiger opp, jag också, undrande över vad som kunde vara på färde, och går ner i nedre våningen — men ingen enda människa där, tyst överallt som i graven. På samma sätt var det utomhus. Då tänker jag: vad i all världen betyder det här? Nere på vedbacken träffade jag äntligen på min nigger, Jack, och till honom säger jag:
»Va' ä' de', som står på?»
Han svarar:
»Vet ni inte de', massa Jorge?»
»Nej, säger jag, »jag vet de' inte.»
»Jo, fröken Sophie har rymt sin väg — rent av rymt härifrån. Hon har givit sig av nån gång nu i natt — ingen vet riktigt, när de' va' —, hon har rymt för att gifta sig me' den där unge Harney Shepherdson, ni vet —, åtminstone misstänker dom de'. Herrskape' kom under fund om'et för ungefär en halv timme se'n — kanske lite' mer — å då ska' jag säga er, massa Huck, att dom inte satt bort tiden för sig! En så'n förfärlig fläng me' hästar å bössor har ni då aldrig sitt. Fruntimmerna ha gett sig av för få varsko de andra
