släktingarna, å gamla massa Saul å gossarna tog me' sig bössorna å red uppför vägen vid floden för å försöka å knipa unge herrn å döda honom, innan han skulle hinna över floden me' fröken Sophie. Å nu tänker jag de' kommer å bli en förfärlig uppståndelse.»
»Buck gav sig i vägen utan att väcka mig.»
»De' kan jag nog tro. Dom ville inte, att ni skulle bli inblandad i'et. Massa Buck laddade sin bössa å sa', att han skulle knäppa en Shepherdson eller dö på fläcken. Han har nog många omkring sig där borta, tänker jag, å ni kan slå er i backen på, att han kommer å knäppa en av dom, om han får tillfälle till'et.»
Jag sprang så fort jag någonsin kunde oppefter floden. Om en liten stund hörde jag skott ett bra stycke längre fram. Då jag fick syn på timmerupplaget och vedstaplarna där ångbåtarna lägga i land, kröp jag fram mellan träden och buskarna, tills jag kom till ett bra ställe, och så klättrade jag upp i ett bomullsträd, som låg utom skotthåll, och höll utkik. Det låg en fyra fot hög vedstapel ett litet stycke framför trädet och först tänkte jag gå och gömma mig bakom den, men det var nog kanhända bäst för mig, att jag inte gjorde det.
Fyra eller fem män syntes galoppera på sina hästar runt omkring på den öppna platsen framför timmerupplaget, svärande och skrikande, och försökte att komma åt ett par pojkar, som höllo sig bakom en vedstapel nere vid ångbåtsbryggan — men det gick icke för dem. Varenda gång någon av dem visade sig på nedre sidan, åt floden till, av vedstapeln, fick han sig ett skott; de båda pojkarna sutto nerhukade rygg mot rygg bakom vedstapeln, så att de kunde hålla vakt åt båda hållen.
Om en stund slutade männen upp med att galoppera omkring och skrika, och gåvo sig av bort åt timmerupplaget till. Genast reste sig en av pojkarna, tog gott sikte med bössan, stödd mot vedstapeln, och sköt. En av karlarna föll tvärt ur sadeln Alla de andra hoppade
