genast av hästarna och lyfte opp den, som hade blivit träffad, och buro honom in i ett blockhus, som stod där, och i detsamma lade de två gossarna på språng allt vad de förmådde. De hade kommit halvvägs till det träd, där jag satt, innan de andra märkte det, men så snart de fingo se dem, sprungo de upp på hästarna och jagade efter dem. De vunno naturligtvis på pojkarna, men det hade de icke någon fördel av, för gossarna hade ett gott försprång; de hunno fram till den vedstapel, som stod framför mitt träd, och kröpo bakom den, och nu kunde de åter hålla stånd mot männen. Den ene av pojkarna var Buck, och den andre var en smärt yngling på ungefär nitton år.
Karlarna redo fram och tillbaka i närheten en stund, men så avlägsnade de sig. Så snart de voro ur sikte, ropade jag till Buck och talade om det för honom. Till en början kånde han icke igen min röst, som hördes så där oppifrån trädet, och han blev mycket överraskad, då han kom underfund med, att det var jag. Han tillsade mig att hålla skarp utkik och låta honom veta, när männen kommo i sikte igen; de planerade nu väl något rackaretyg, sade han, och torde inte komma att vara länge borta. Jag önskade, att jag hade varit nere ur trädet, men jag vågade icke kliva ner. Buck började gråta och svära på, att han och hans kusin Joe — det var den andre, det — nog skulle betala dem för vad de hade gjort i dag. Han sade, att hans fader och hans två bröder voro skjutna, och att två eller tre av fiendens folk hade stupat. Shepherdsons hade legat i försåt för dem, sade han. Och han sade, att hans fader och broder borde ha väntat, tills deras släktingar hunnit komma, då Shepherdsons voro för manstarka för dem ensamma. Jag frågade honom, vad det hade blivit av unge Harney och fröken Sophie. Han sade, att de hade kommit över floden och voro räddade. Detta gladde mig, men ni skulle ha hört, huru ohyggligt förargad
