ligga i vattenbrynet, och jag drog opp dem, så jag fick dem på det torra; sedan täckte jag över deras ansikten och gick min våg därifrån så fort jag någonsin kunde. Jag grät en smula, när jag höll på att täcka över Bucks ansikte, för han hade alltid varit vådligt snäll emot mig.
Det var alldeles mörkt nu. Jag gick inte tillbaka till huset, utan tog vägen genom skogen och styrde kosan till träsket. Men Jim fanns inte på sin ö, och då skyndade jag i väg ner till bäckmynningen och trängde mig genom de täta snåren av albuskar, brinnande av längtan att få kommo ombord och komma bort från detta rysliga land, men — flotten var sin kos. Herre min dag, huru ohyggligt rädd jag blev! Jag kunde inte andas på en lång stund. Men så drog jag till och skrek av alla krafer och i detsamma hörde jag någon säga på inte fullt tjugufem fots avstånd från mig:
»Kors i allan dar heller, ä' de' ni, Huck? Skrik inte så högt!»
Det var Jims röst — och aldrig har jag då tyckt att jag hört någonting vackrare, än den föreföll mig nu. Jag sprang några steg utefter stranden och gick ombord på flotten, och Jim han klämde och kramade mig — så glad var han över att ha mig där igen. Så säger han:
»Gud signe er, kära barn, jag var alldeles säker på, att ni va' död igen. Jack har varit här, å han sa' att han trodde ni hade blivit skjuten, då ni inte kom hem nå' mera. Å därför höll jag just nu på å ta ner flotten till bäckmynningen för att vara alldeles färdig att lägga ut och ge mig i väg, så snart Jack skulle komma igen me' säkert bud, att ni verkligen vore död. Herre Gud, så glad jag är, att ni har kommit tillbaka!»
Jag svarade honom:
»De' ä' bra — de' ä' utmärkt bra! Dom kommer inte att finna mig, å då kommer dom att tänka, att jag har blivit dödad och flutit utför floden — de' har hänt nå'nting där uppåt, som ska' ge dom anledning att tänka de'
