Sida:Huckleberry Finns äventyr 1913.djvu/159

Den här sidan har korrekturlästs
155
NITTONDE KAPITLET

sandbottnen på ett ställe, där vattnet ungefär gick till knäna, och inväntade dagsljuset. Inte ett enda ljud hördes någonstans — fullkomligt stilla och tyst över allt — det var som om hela världen hade legat och sovit, bara med det undantaget att ibland oxgrodorna kunde böla litet. Det första man såg, när man tittade ut över vattnet, var ett slags grådaskig linje — det var skogen på andra sidan — någonting annat kunde man inte urskilja; sedan visade sig en ljusblek fläck uppe på himlcn; så blev den ljusa fläcken allt större och större; nu antog också floden på långt håll ett trevligare utseende, och den var inte svart nu längre, utan grå; man kunde långt, långt borta se några små svarta prickar, som kommo drivande med strömmen — det var pråmar och skutor och sådant — och så långa, svarta streck, det var flottar; ibland kunde man höra en åra knarra eller några orediga röster, då ljudet går så långt på vattnet, när det är tyst och lugnt, och om en stund kunde man se här och där en krusning på vattnet, en sådan där krusning, som det blir på ett ställe i floden, där ett träd ligger nedsjunket till botten med rotändan och når upp till vattenbrynet med toppen; och sedan skingrade sig dimman och höjde sig i ringlar opp från vattenytan, och det började rodna i öster, och man kunde urskilja ett blockhus i skogsbrynet nere vid stranden på andra sidan om floden — sannolikt var det en vedgård där; så springer en trevlig bris upp och kommer och fläktar på en så sval och frisk, och han för med sig en angenäm doft från skogen och blommorna; men ibland luktar det riktigt illa också, när de lämnat död fisk och annat sådant där på stränderna, och det har ruttnat; och så kommer det klara dagsljuset till sist, och allting ler i solskenet och fåglarna vakna och börja sjunga!

Litet rök skulle inte synts nu, och därför togo vi några fiskar av revarna och lagade oss en varm frukost.