niggrerna. Det kunde komma niggrer från flera mils avstånd för att höra Jim tala om det, och han var ett föremål för större beundran än någon annan nigger i hela landet. Främmande niggrer brukade stå med munnen vidöppen och gapa på honom, som om han hade varit ett underverk.
Niggrerna bruka alltid, sedan det blivit mörkt, sitta vid köksbrasan och tala om häxor, men när nu någon öppnade munnen och ville låta höra, att han visste en hel mängd om sådana saker, högg Jim tvärt av honom och sade: »Puh! Va' vet du om häxor!» och den niggern kände sig stukad och måste krypa bakom de andra.
Jim bar alltid den där fem cents slanten omkring halsen på ett band och sade, att den var en talisman, som hin onde gav honom med sin egen hand, sägande, att han (Jim) med den kunde bota vem som helst och fånga häxor med den när helst han ville, bara genom att säga någonting till den; men Jim talade aldrig om, vad han sade till den. Niggrerna kommo från hela trakten runt omkring och gåvo honom vad helst de hade bara för att få titta på den där fem cents slanten, men de ville icke röra vid den, emedan hin onde hade haft att göra med den. Jim blev nästan alldeles oduglig som tjänare, därför att han blev så stursk över att han hade sett den onde och ridits av häxor.
Nåja, när Tom och jag kommo till kanten av kullens topp, tittade vi bort ned till staden och sågo tre eller fyra ljus brinna där, kanske där någon var sjuk, och stjärnorna över oss tindrade så vackert, så vackert; och nere bredvid staden syntes floden, en hel mil bred, och allt var så hemskt tyst och storartat. Vi gingo utför kullen och träffade Joe Harper och Ben Rogers och två, tre eller flera av gossarna gömda i det gamla garveriet. Vi gjorde nu lös en båt och rodde ned två och
