Och sedan lågo vi och tittade ut över den livlösa vattenytan och blevo allt sömnigare och sömnigare och somnade till sist. Och så om en stund kunde vi vakna och reste oss opp för att se efter vad som hade väckt oss, och då kunde vi få se, att det var en ångbåt, som kom pustande uppför floden, men den var så långt borta på andra sidan, att vi inte kunde se, om den hade två hjul, ett på vardera sidan, eller bara ett hjul i aktern. Så var det ingenting att höra eller se för så där en timme igen — utan tyst och stilla och ensligt överallt. Nästa gång kunde vi då få se en flotte komma drivande på långt håll med en karl på den ibland, som höll på att hugga ved, för det bruka de alltid göra ombord på en flotte; och vi sågo huru yxan glimmade till i solen och föll, men vi hörde ingenting; och så sågo vi yxan lyftas igen, och som den var över karlens huvud, då först hörde vi ljudet av det förra hugget — så lång tid hade det behövts för det att gå över vattnet.
Så där gick dagen, medan vi latades och lågo och lysnade till, huru tyst det var.
En gång var det en förfärlig tjocka, och på flottar och skutor, som gingo förbi oss, slog man på bleckpannor, så att inte ångbåtarna skulle ränna på dem. En pråm eller flotte gick så nära oss, att vi kunde höra, huru de pratade och svuro och skrattade ombord på den — vi hörde det riktigt tydligt, men vi kunde inte se ett spår av dem; det gick nästan som en kall rysning genom en, för det var alldeles som om osynliga andar hade talat med varandra oppe i luften. Jim han sade, att han bestämt trodde, att det var andar, men jag sade:
»Tror du, att nå' andar skulle säga: 'må hin ta den här tjockan'?»
Så snart det blev mörkt, lade vi ut från land; då vi hade kommit ut till mitten av floden, läto vi flotten gå, huru den ville, och följa med strömmen, vart den än
