att komma undan. Då talte jag om för er, att jag inte hade annat att vänta än obehag jag också å föreslog att vi skulle slå oss i kompis för att hjälpas åt att komma undan. De' ä' hela historien — huru låter eran?»
»Jo, ser ni, jag har hållit på å jobbat lite me' nykterhetsmöten där så där en vecka, å alla kvinnfolk både stora och små va' riktigt förtjusta i mig, för att jag gav karlarna deras på pälsen, å jag fick in så där en fem, sex dollars var kväll — tio cents person, men barn å niggrer fritt — å affären gick allt bättre å bättre. Men så i går kväll kom de' ut ett rykte, jag begriper inte huru dom hade fått reda på'et, att jag på lediga stunder tog mig ett glas eller två i min ensamhet bara för att förkorta tiden. En nigger kom å väckte mig i morse å talte om, att folket höll på å samla sig i tysthet me' sina hästar å hundar, å om en liten stund skulle dom komma och ge mig så där en halv timmes försprång och sedan försöka ta fatt mig, å om de lyckades för dem att få tag i mig, skulle dom tjära mig å fjädra mig å låta mig rida på de' viset på en stång genom sta'n. Jag vänta' inte en gång, tills jag fick frukost — jag kände mig inte alls nå' hungrig.»
»Hör på, min gubbe», säger den yngre, »skulle inte vi kunna slå oss i kompis me' varandra?»
»Jo, de' ä' jag inte olivad för. Va' ä' de' ni egentligen mest sysslar me'?»
»Till mitt yrke ä' jag boktryckerikonstförvant, men så gör jag lite' i patentmedicin, ä' skådespelare — tragisk, begriper ni — fuskar ibland med clairvoyance och frenologi, då tillfälle erbjuder sig, undervisar till en omväxling i geografi på vers, håller föreläsningar ibland — åh, jag kan en hel mängd saker, jag — tar mig till va' som helst, bara de' inte ä' arbete. Va' har ni för er?»
»Jag har mycket hållit på å doktererat folk i min dar. Att bota dom med händers påläggning ha' varit min bästa födkrok — för kräfta å lamhet å sånt där. Å så
