kan jag spå ganska bra, bara jag kan få tag i någon, som skaffar mig nödiga upplysningar på förhand. Å att predika ä' jag riktigt styv i, å i att leda stora möten ute i det fria, å i att fara omkring å omvända folk.»
Ingen av dem sade nu någonting på en stund; så drog den yngre av dem en djup suck och sade:
»Ack!»
»Va' ä' de' ni ackar för?» säger den flintskallige.
»Att tänka sig, att jag levt så länge bara för att nödas föra ett sådant här liv och i ett sådant här sällkap.»
Och han började torka sina ögon med en trasa.
»Må hin ta er — duger inte sällskapet åt er? säger den flintskallige förargad.
»Jo, det duger åt mig, det är så bra, som jag förtjänar det, för vem ä' de', som har sänkt mig så här lågt, när jag har stått så högt? Jo, de' ä' jag själv. Jag klandar inte er, mina herrar — långt ifrån det — jag klandar ingen. Jag förtjänar inte bättre, än jag har'et. Låt den kalla världen göra sitt värsta, men jag vet då en sak — det finnes någonstädes en grav för mig. Världen må gärna göra med mig som den alltid gör, å ta ifrån mig allt — min älskade, min egendom, allting, men den kan inte taga ifrån mig min grav. En vacker dag skall jag läggas ned i den å glömma allt, å mitt stackars brustna hjärta skall få ro.» Han torkade fortfarande ögonen.
»Åt helkota me' ert stackars brustna hjärta», säger den flintskallige; »va' kommer ni å sticker ert stackars brustna hjärta under näsan på oss för? Vi ha inte gjort er nå'nting.»
»Nej, jag vet, att ni inte har de'. Jag klandrar ju inte heller er, mina herrar. Jag har själv varit orsaken til1, att jag sjunkit från min höga ställning — ja, jag har gjort'et själv. De' ä' bara rättvist att jag lider — fullkomligt rättvist — å jag beklagar mig inte.»
