»Sjunkit säger ni? Var har ni sjunkit från?»
»Ah, ni skulle inte tro mig — världen skall aldrig tro det — å må den låta bli — de' gör ingenting. Hemligheten om min börd…»
»Hemligheten om er börd? Vill ni säga…?»
»Mina herrar», säger den unge mannen mycket högtidligt. »Jag vill uppenbara det för er, för jag känner på mig, att jag kan ha förtroende för er. Med rätta ä' jag en herting!»
Jims ögon körde ut ur huvudet på honom, när han hörde detta, och jag tror nog, att mina gjorde det också. Då säger den flintskallige:
»Nej, va' säger ni? — Ä' de' verkligen sant?»
»Ja, de' ä' de'. Min farfarsfar, äldste sonen till hertingen av Bridgewater, flydde till detta land ungefär vid slutet av förra århundradet för att få andas frihetens rena luft. Han gifte sig och dog här, lämnande efter sig en son, å hans egen far dog ungefär vid samma tid. Den andre sonen i ordningen till den avlidne hertingen satte sig i besittning av titeln och förmögenheten — å det barn, som va' den verklige hertingen frågade ingen efter. Jag är en ättling i rätt nedstigande led från detta barn — jag är den rättmätige hertingen av Bridgewater. Och nu är jag här, utblottad, störtad från min höga ställning, förföljd av människorna, föraktad av den hårdhjärtade världen, trasig, utsliten, med krossat hjärta och sjunken ända därhän, att mitt sällskap består av missdådare på en flotte!»
Jim kände det varmaste medlidande med honom, och det gjorde också jag. Vi försökte att trösta honom, men han sade, att det icke tjänade till mycket — ingenting kunde trösta honom; men om vi ville erkänna honom, skulle detta göra honom mera gott än nästan vad annat som helst, och då sade vi, att det ville vi gärna göra, bara han ville säga oss, huru det skulle gå till. Han sade, att vi skulle bocka oss för honom, när vi talade
