till honom, och säga »Ers nåd» eller »My Lord» eller »Ers Herrlighet» — ja, han skulle inte ta illa opp, om vi kallade honom helt enkelt för »Bridgewater», som mera var en titel än ett namn, sade han; och en av oss borde passa upp honom vid middagarna och göra honom sådana smâtjänster, som han kunde komma att begära.
Nå, det var ju inte alls något svårt, så vi gjorde det. Under hela middagen stod Jim bredvid honom och passade upp honom och sade: »Vill Ers nåd ha någe av de' där eller någe av de där?» och så vidare, och man kunde tydligt se, att han kände sig riktigt belåten.
Men den äldre herrn blev efter hand allt mer tyst och tankfull — han hade inte mycket att säga och tycktes inte alls vara belåten med allt det där krusandet för hertingen. Han tycktes ha någonting på hjärtat, och en stund längre fram på aftonen säger han:
»Hör nu, Bilgewater»,[1] säger han, »de' ä' mycke' ledsamt för er, men ni ä' inte den ende, som har varit ute för sådana där olyckor.»
»Såå! Inte de'!»
»Nej, de' ä' ni inte. Ni ä' inte den ende, som med orätt har blivit berövad sin höga samhällsställning.»
»Ack!»
»Nej, ni ä' inte den ende, över vilkens börd de' vilar en hemlighetsfull slöja.» Och sannfärdeligen började inte karlen på att gråta.
»Stopp lite'! Va' menar ni?»
»Kan jag lita på er, Bilgewater?» säger den gamle mannen småsnyftande.
»Ända in i döden!» Han fattade den gamle mannens hand och kramade den och sade: »Er tillvaros hemlighet — yppa den för oss!»
- ↑ Bilgewater, som betyder »Kölvatten», är en avsiktlig och nedsättande förvrängning av Bridgewater, som ordagrant översatt betyder »Brovatten».
