oss att få sätta oss, och då började han genast lugna sig och såg riktigt glad och belåten ut.
Men hertingen såg på honom med sneda blickar och tycktes inte alls vara belåten med denna sakernas gång. Och ändå visade sig konungen riktigt vänlig mot honom och sade, att hertingens farfarsfar och alla de andra hertingarna av Bilgewater hade aktats högt av hans fader och mycket ofta varit bjudna hem till honom; men hertingen stod ändå där och surades en lång stund, tills kungen slutligen säger:
»De' ä' inte otroligt, att vi kommer att vara tillsammans en bra tid på den här flotten, Bilgewater, och då bör ni inte vara så där surmulen. Va' tjänar de' till? De' blir ju bara obehagligt för oss allihopa, vet jag. De' ä' inte mitt fel, att jag inte blev född till herting, å de' ä' inte ert fel, att ni inte vart född till kung — så va' tjänar de' till att sörja över de' då? Man ska' ta saken kallt — de, ä' mitt valspråk. De' ä' minsann inte illa de' som vi ha träffat på här — fullt opp me' mat å ingenting att göra. Kom å räck mig handen, herting, å låt oss vara vänner.»
Det gjorde hertingen, och Jim och jag blevo riktigt glada, när vi sågo det. Det skulle ju hava varit rysligt och obehagligt, om de hade gått och sett snett på varandra och varit ovänliga mot varandra ombord på floten, för vad man framför allt vill, då man är på en flotte, det är att varenda en skall känna sig belåten och vara rättvis och vänlig mot de andra.
Men det dröjde inte så länge, förr än jag fick klart för mig, att de där båda lögnarna inte voro kungar och hertingar alls, utan bara ett par eländiga humbugsmakare och bedragare. Men jag sade aldrig ett ord och låtsades inte om det; jag behöll det för mig själv — det är alltid det bästa, för då råkar man inte i gräl och kommer inte i något obehag. Om de ville, att vi skulle kalla dem för kungar och hertingar, hade jag inte
