Jim och jag blevo oroliga för att de skulle bli osams med varandra igen, och därför blevo vi riktigt glada när hertingen svarade:
»Det är mitt öde att alltid trampas ner i smutsen under förtryckets järnskodda häl. Olyckan har brutit med min en gång stolta ande — jag ger efter, jag underkastar mig, det är mitt öde. Jag står ensam i världen — låt mig lida. Jag kan bära det.»
Vi begåvo oss i väg, så snart det hade blivit riktigt mörkt. Konungen befallde oss att hålla ut mot mitten av floden och inte visa något ljus, förr än vi hade kommit ett gott stycke nedanför staden. Om en stund fingo vi syn på en samling av ljus — det var staden, förstår ni — och smögo oss tyst och försiktigt förbi den så där på en halv mils avstånd ute på floden.
Då vi hade kommit ungefär tre fjärdedels mil nedanför staden, satte vi opp vår lykta, och så, omkring klockan tio, började det regna och blåsa och åska och blixtra, så det var alldeles förskräckligt. Kungen befallde då oss båda att stanna ute och hålla vakt, tills det bleve bättre väder, och därpå kröp han och hertingen in i skjulet och gingo till kojs för natten.
Det var min vakt till klockan tolv, men även om jag hade haft en bädd och om det inte hade varit min tur att vaka, hade jag inte velat gå och lägga mig ändå, för en människa får minsann inte på långt när se ett sådant oväder vad dag som helst.
Mina dagar, huru stormen väsnades och for fram. Och var eller varannan sekund kommer det en ljungeld, som lyste opp de vita vågkammarna på hela halvmilen runt omkring oss, och man kunde se som en töckenbild av öarna genom regnet, och träden slängde sig våldsamt fram och tillbaka för vinden; så brakade det löst: krrr-ack! — bum! bum! bum-mel-ummel-um-bum-bum-bum-bum! och knappt hade den åskskrällen
