tystnat förrän än — vhitsch! kommer det en ny blixt och ett nytt skramlande. Ibland var det nära att vågorna skulle ha sköljt bort mig från flotten, men jag hade inga kläder på mig och frågade inte efter det. Vi behövde inte alls vara rädda för att oförvarandes ränna mot något till hälften sjunket träd, blixtarna kommo så tätt på varandra och lyste så starkt än här och än där, att vi hunno mycket väl se dem, redan på långt håll, så att vi hunno vända flotten och komma förbi dem.
Till sist började jag bli duktigt sömnig, och då sade Jim, att han skulle överta halva vakten för mig; i sådant där var Jim alltid mycket beskedlig mot mig: Jag kröp in i skjulet, men kungen och hertigen sträckte ut sina ben så långt, att det inte fanns någon plats där för mig. Jag lade mig därför ute på flotten — regnet frågade jag inte efter, då det var så varmt, och vågorna gingo inte så höga nu. Omkring klockan två började de taga till i höjd igen, och Jim tänkte just väcka mig, men han ändrade sig, då han tyckte, att vågorna inte voro nog höga än för att kunna göra någon skada, men däri hade han misstagit sig, för snart kommer det helt oförhappandes en riktig hejare till väg och kastar mig över bord. Jim höll rakt på att skratta ihjäl sig åt mig. Jag har då aldrig sett någon nigger, som har haft så lätt för att skratta som han.
Nu övertog jag vakten, och Jim gick och lade sig och började genast snarka; och efter hand avtog ovädret och det blev lugnt och vackert igen; och det första ett ljus visade sig i en stuga på stranden, väckte jag hom och vi rodde flotten till ett gömställe för dagen.
Kungen tog fram en gammal smetig kortlek, sedan vi ätit frukost, och han och hertigen spelade femkort med varandra en stund, fem cents partiet. När de tröttnade på det, togo de sig för att »göra opp en fälttågsplan» såsom de kallade det. Hertingen dök ner i sin attsäck
