och tog upp ur den en binga små tryckta affischer och läste dem högt för oss. På en affisch stod det, att »Den beryktade D:r Armand de Montalban från Paris» skulle »hålla en föreläsning i den frenologiska vetenskapen» på den och den lokalen — dagen — den —. Inträdesavgift tio cents, reserverade platser 25 cents. Hertingen, sade, att den där doktorn, var han själv. På en annan affisch var han »den världsberömde shakspeariske tragikern Garrick den yngre vid Drury-Lane-teatern i London». På andra affischer hade han en hel mängd andra namn och hade gjort en hel mängd underbara saker, som att finna vatten och guld med en »slagruta», »bota trollskott» och så vidare. Om en stund säger han:
»Men Thalia är dock min älskling bland sånggudinnorna. Har ers majeståt någonsin uppträtt på tiljan?»
»Nej », svarade konungen.
»Då skall ers fallna storhet komma att göra det, innan ni blir tre dar äldre», säger hertigen. »I första bättre stad, vi kommer till, ska' vi hyra oss en sal och uppföra fäktscenen ur Richard III och balkongscenen ur Romeo och Julia. Va säger ni om de'?»
»Jag ä' me' om va' som helst, bara de' lönar sig, Bilgewater, men, ser ni, jag förstår mig ju inte alls på så'nt där komediantspel å har just aldrig sitt nå' så'nt i mitt liv. Jag var för liten, då min far bruka' ställa till så'nt hemma på slottet. Tror ni, att ni kan lära mig det?»
»Ja, som ingenting.»
»Utmärkt! Jag riktigt längtar efter någonting nytt. vad som helst. Låt oss börja nu genast!»
Hertingen talte om för honom, vem Romeo var och vem Julia var, och sade, att han brukade spela Romeo, å kungen skulle vara Julia.
»Men om Julia är en så ung flicka, herting, så