Sida:Huckleberry Finns äventyr 1913.djvu/175

Den här sidan har korrekturlästs
171
TJUGONDE KAPITLET

kommer kanske min kala hjässa och mina grå polissonger att ta sig litet konstigt ut på henne.»

»Åh, var inte ängslig för de' ni! De här småstadsbrackorna tänker aldrig på något så'nt. Dessutom begriper ni väl, att ni ska' uppträda i kostym, å de' ä' de' som gör susen här i världen. Julia sitter på en balkong å njuter av månskenet, innan hon går till sängs, och hon har på sig sin nattdräkt och sin spetsmössa. Här ä' kostymerna för rollerna.»

Han hade tagit fram två eller tre dräkter av tunn kalikå, som han sa' var en medeltidsrustning för Richard III och den andra kamraten, och en lång vit bomullsnattskjorta och en spetsnattmössa. Kungen var mycket belåten, och så tog hertingen fram sin bok och läste opp rollerna riktigt utmärkt fint och storståtligt, och han fäktade med armarna och struttade omkring för att visa, huru man skulle bära sig åt; därpå räckte han kungen boken och tillsade honom att lära sig sin roll utantill.

Det låg en liten skräphåla till stad omkring tre mil längre ner, och sedan vi hade ätit middag, sade hertingen, att han nu hade hittat på en utväg, huru vi skulle kunna färdas om dagarna, utan att det skulle vara farligt för Jim, och han skulle nu fara ner till den där staden och ställa i ordning vad som behövdes. Kungen sa', att han ville följa med för att se efter om han kunde göra ett och annat kap. Och som vi voro utan kaffe, sade Jim, att det var bäst, att jag följde med dem i kanoten och köpte något.

Då vi kommo fram, syntes det inte till en enda själ i hela staden; gatorna voro alldeles folktomma, och det var tyst och stilla som på en söndag. Vi träffade på en sjuk nigger, som satt och solade sig på en bakgård, och han sade, att varenda en, som inte var för ung eller för sjuk eller för gammal, hade begivit sig ut till ett