vännerna på väckelsemötet i Pokeville, hela människosläktets bröder och välgörare — och denne käre predikanten här, den sannaste vän en sjörövare någonsin har haft!»
Och därpå brast han i gråt, och det gjorde alla de andra med. Då var det någon, som ropade: »Tag upp en kollekt åt honom! Tag upp en kollekt!» Genast var det väl ett halvt dussin människor, som sprang upp för att göra det, men då ropade någon: »Låt honom själv gå omkring med hatten!» Och det instämde de i allihopa, predikanten också.
Nu gick kungen genom hela församlingen, oupphörligt torkande sig i ögonen och välsignande dem och prisande dem och tackande dem för att de voro så goda mot de arma sjörövarena långt borta i fjärran land; och då och då stego de allra vackraste flickor opp med tårarna rinnande utför kinderna och gingo fram till honom och både honom, att han måtte låta dem kyssa honom, för att de måtte ha ett minne av honom, och han lät dem göra det varenda en; och några av dem omfamnade han och kysste sina fem, sex gånger. Och man uppmanade honom att stanna kvar där en vecka, och allesammans ville att han skulle bo hos dem och sade, att det skulle vara dem en ära. Men han svarade, att som detta var sista dagen av mötet, kunde han inte göra någon nytta där, och dessutom brann han av iver att genast få bege sig till Indiska oceanen och börja arbetet bland sjörövarena.
Då vi kommo tillbaka till Botten, räknade han kollekten och fann, att den gick till åttiosju dollars och sjutfem cents. Och dessutom hade han knyckt ett trekannskrus med whisky också, som han hade funnit under en vagn, då han var på vägen tillbaka genom skogen. Kungen sade, att om han lade tillsammans det ena med det andra, var detta det bästa notvarp han
