Alla sade, att detta var en riktigt vacker ed, och frågade Tom, om han hade tagit den ur sitt eget huvud. Han svarade: en del av den, men resten hade han fått ur sjörövareböcker och banditböcker, och vartenda gentilare band hade en sådan ed.
Någon tyckte, att man också borde döda de gossars familjer, som hade förrått hemligheterna. Tom sade, att det var en god idé, varför han tog fram sin penna och skrev dit det. Då sade Ben Rogers:
»Ja, men Huck Finn, han har ingen familj — hur ska' vi göra med honom?»
»Han har ju sin pappa!» sade Tom Sawyer.
»Ja, han har väl sin pappa, men nu för tiden sir man ju aldrig till honom. Han brukade ligga full ibland svinen i garveriet förr, men man har inte sett honom på den här trakten på ett år eller mera.»
De talade en stund med varandra om saken, och så tänkte de rösta ut mig, för de sade, att varenda gosse måste ha en far eller någon annan, som de kunde döda, för annars vore det inte rättvist mot de andra. Ingen kunde hitta på någon utväg — vi voro allihopa rådlösa och strandsatta. Jag var nästan färdig att gråta; men så på en gång föll mig en utväg in: jag erbjöd dem fröken Watson — de kunde döda henne. Då sade alla:
»O, hon duger, hon duger! Då blir de' bra. Huck får komma in!»
Därpå stucko sig alla i fingret med en knappnål för att få blod att underteckna med, och jag gjorde mitt bomärke på papperet.
»Nåå», sade Ben Rogers, »va' ska' de' här bandet syssla med?»
»Bara med plundringar och mord», sade Tom.
»Men va' ska' vi plundra? Hus — eller boskap — eller —»
»Usch då! Att stjäla boskap å tåcke där anstår inte
