fäktscenen — och nu kallade hertigen sig själv för Richard III; och det var riktigt storartat att se, huru de gåvo på varandra och hoppade fram och tillbaka på flotten. Men om en stund snavade kungen och föll över bord, och då togo de sig en stunds vila och språkade med varandra om alla slags äventyr, de i forna dar hade haft utefter floden.
På eftermiddagen säger hertigen:
»Hör nu, Capet, vi måste laga, att vårt uppträdande blir någonting extra finfint, begriper ni, å därför tänker jag, att vi ökar på programmet litet. Vi måste ha någe att ge dom, om dom ropar da capo.»
»Va' ä' da capo, Bilgewater?»
Hertingen talte om det för honom, och så sade han:
»Jag för min del tänker ge dom extra en höglandsdans eller dansa en sailorboys-polka eller nå' så'nt — å ni, vänta, låt mig si — jo, nu har jag de' — ni kan deklamera Hamlets monolog?»
»Hamlets va' för slag?»
»Hamlets monolog, vet jag — känner ni inte till den? den finaste biten i hela Shakespeare. O, den ä' sublim, den ä' sublim! Kniper alltid applåder. Jag har inte den i den här boken — jag har bara en del — men jag tror att jag ska' kunna den utantill. Vänta lite, ska' jag ta mig en promenixare här på flotten och se efter, om jag kan gräva fram den igen ur minnets griftvalv.»
Han började nu gå fram och tillbaka, ansträngande sig att komma ihåg den och görande alldeles förskräckliga grimaser någon gång då och då; ibland sköt han upp ögonbrynen högt upp i pannan, ibland tryckte han handen mot hjärtat och liksom raglade baklänges och jämrade sig; så suckade han, och så låtsade han fälla en tår. O, vad det var vackert att se på honom. Om n stund hade han det klart alltihopa. Han uppmanade oss att höra på och vara uppmärksamma. Så ställer han
