sig i en rysligt schangtil och nobel ställning med ena benet framskjutet, armarna sträckta uppåt och huvudet bakåtlutat, som om han såg något uppe på himlen; och så började han svära och rasa och skära tänderna, och under hela talet så tjöt han och for än hit och än dit och blåste upp sig, och sannerligen var det inte det allra bästa jag någonsin hade sett i den vägen. Talet lydde så här — jag lärde mig det som ingenting, medan han höll på och plugga i kungen det:
»Att vara eller icke vara är den börda,
Som gör vårt långa levernes elände.
Vem släpade väl under levnadsoket,
Tills Birnams skog mot Dunsinan går fram,
Om fasan ej för något efter döden
Lönnmördar helig sömn?
Att hellre bära våra vanda plågor
Än fly till andra, som vi icke känna,
Det är ett konungarnas syndastraff.
Väck Duncan upp med dina slag!
Ack. att du kunde det!
Ty vem fördroge tidens spe och gissel,
Förtryckets vrånghet, övermodets hån,
Sannfärdig lag, då kyrkgård gäspar,
Ej heller sorgens svarta modkostym,
Det oupptäckta landet, varifrån man icke återvänder,
Sin pestluft andas över världen ut,
Och så beslutsamhetens friska hy,
Likt katten kring den heta rätten går,
I eftertankens kranka blekhet över
Och alla moln, som uppå fästet skrida,
Vid denna tanke slinta ur sin bana
Och mista namnet handling.
Det vore en nåd att stilla bedja om.
Stilla! Stilla! Den sköna Ophelia! Nu graven
Har öppnat sina tunga marmorkäftar.
Gå i kloster — gå !»
