butiken och väsnades som förut. Några karlar samlade sig omkring honom och försökte förmå honom att hålla munnen på sig, men det tjänade ingenting till; de sade honom, att klockan bara fattades en kvart i ett nu, och att han skulle ge sig av hem genast på fläcken. Men han brydde sig inte om vad de sade, utan hävde bara ur sig en hel hög med svordomar och kastade hatten ned i gatsmutsen och red över den, och så bar det av med honom utför gatan igen med det långa, gråa håret stående som en svans efter honom. Var enda en, som kom honom nog nära, försökte förmå honom att stiga ned av hästen, för att kunna stänga in honom, tills han blev nykter, men det tjänade inte något till — han satte av i väg uppför gatan igen och gav Sherburn en ny salva. Om en stund var det någon som sade:
»Fort, spring någon av er efter hans dotter! Raska på och skaffa hit hans dotter, för de 'händer ibland att han rättar sig efter henne. Om någon ska' kunna få ukt me'n, ska' de' vara hon.»
En av dem sprang genast för att hämta dit henne. Jag gick ett stycke nedför gatan och stannade där. Om en fem eller tio minuter kommer Boggs tillbaka igen — men nu var han inte till häst. Han kom raglande mot mig barhuvad, och två av hans vänner höllo honom under armarna och skyndade på honom. Han var lugn nu och såg något orolig ut, och han höll inte tillbaka, utan försökte hjälpa till själv att komma därifrån så fort som möjligt. Då hörs någon ropa:
»Boggs!»
Jag tittade mig omkring för att ta reda på, vem det var, som hade sagt det, och det var överste Sherburn. Han stod alldeles stilla ute på gatan och höll en pistol lyft med högra handen — han siktade inte, utan sträckte ut armen Och riktade pipan upp mot himlen. I detsamma ser jag en ung flicka komma springande,
