ett dussin karlar, som togo fram sina buteljer och bjödo honom ta sig en klunk.
Bäst som det var, var det någon som sade, att Sherburn borde bli lynchad. Det dröjde inte en minut än gång, förrän var enda en sade detsamma, och så begav sig hela hopen i väg skrikande och skränande som galningar, och de ryckte till sig varenda klädstreck de kommo åt för att hänga honom i.
XXII.
De rusade uppför gatan mot Sherburns hus, skränande och hojtande och tjutande som indianer, och alla måste vika ur vägen för dem, om man inte ville bli kullslagen och trampad till mos. Några barn, som hade varit ute på gatan, sprungo av alla krafter framför pöbelhopen och försökte gråtande och skrikande att komma undan; och vart enda fönster utefter hela vägen var fullt av kvinnfolk, och det satt negerpojkar uppe i vart enda träd, och unga karlar och flickor tittade fram bakom vart enda staket, men så snart folkhopen kom dem nära, skingrades de och drogo sig undan, så fort de kunde. En hel mängd kvinnor och flickor gräto och jämrade sig och voro halvt ihjälskrämda.
Hela hopen hade nu skockat ihop sig framför Sherburns trädgårdsstaket och stod där så tätt, som de någonsin kunde packa ihop sig, och de väsnades så, att man inte kunde höra sig själv tänka en gång. Det var en liten förgård framför huset, så där en tjugu fot bred. Bäst det var ropade någon: »Riv ner staketet! Riv ner staketet!» I detsamma blev det ett hisklig oväsen, när de började rycka och sparka och slita i staketet, och ett tu tre var hela staketet som bortsopat,
