tidningar kalla er för ett tappert folk så ofta, att ni tror att ni verkligen ä' tapprare än alla andra folk — medan sanningen är, att ni ä' just lika tappra och inte en smula tapprare. Varför hänga edra jurymän inte mördare? Emedan de äro rädda för att karlens vänner då skulle lägga sig i bakhåll och ge dem en kula i mörkret — och det är också just så de skulle göra.
»Därför frikänna de alltid, och så går en man en natt med hundra fega, maskerade ynkryggar efter sig och lynchar den kanaljen. Ert misstag består däri, att ni inte har tagit med er en man — det är ett misstag; och det andra är, att ni inte ha kommit hit, sedan det blivit mörkt, och haft edra masker på er. Ni har med er en halv karl — Buck Harkness där borta — och om inte han hade satt fart i er, så hade det inte blivit mer än munväder av alltihopa för er.
»Ni hade inte någon lust att komma hit. Sådana ena som ni tycka inte om det som är farligt och besvärligt. Men om bara en halv karl — en sådan som Buck Harkness där borta — ropar: 'Lyncha honom! Lyncha honom!' så ä' ni rädda för att dra er undan — ni ä' rädda för, att man ska' komma under fund om, vad ni ä' — fega ynkryggar — och därför börjar ni gasta och skrika och hänger er fast i den mannens rockskört och kommer rusande hit, svärande på de stordåd, ni ska' utföra. Det ynkligaste, som finns, är en pöbelhop; det är vad den här är — bara en pöbelhop; de slåss inte av sitt eget mannamod, utan med det mod, som de låna av sin massa och av sina officerare. Men en pöbelhop, som inte har en man i spetsen för sig, är ömkligare än allt ömkligt.
»Vad ni nu har att göra, det är att sticka svansen mellan benen och ge er av hem och gå och lägga er. Ska' det bli någon lynchning av, så ska' det ske, sedan det blivit mörkt, det är ju bruket, det, här i södern; och
