Folket rent av höll på att skratta sig till döds åt honom. Och när kungen hade slutat med att skumpa och hoppa och skumpade i väg bakom scenen, stormtjöt de och klappade i händerna och skränade:
»Bravo! Bravo! Da capo! Da capo!» tills han måste komma in igen och göra det en gång till. Ja, det är då sanning, att en ko hade kunnat bli narrad att skratta, om hon hade sett alla krumsprång den gamla idioten gjorde.
Sedan släppte hertingen ned ridån och bockar sig för publiken och säger, att den storartade tragedien skulle spelas endast två aftnar till, emedan de voro engagerade att uppträda i London, varest alla platser redan voro utsålda på Drury Lane-teatern; och så bockar han sig en gång till och säger, att om han lyckats att vara dem till nöje och nytta, skulle han bliva dem mycket förbunden, om de ville omnämna föreställningen för sina vänner och förmå dem att komma dit.
Då var det väl ett tjogtal röster, som ropade:
»Vad för slag! Ä' de' slut? Ä' de' där alltihopa?»
»Jaa!» säger hertingen.
Men då ska' ni tro det blev annat av. Var enda en ropade: »Kuggad!» och sprang opp, och de voro som om de hade varit tokiga och tänkte sig opp på scenen för att hyvla om de där skådespelarna. Men då hoppar en lång herre med ett fint utseende opp på en bänk och ropar:
»Stopp lite'! Låt mig få säga ett par ord, mina herrar!» Det blev genast tyst, då alla ville höra, vad han kunde ha att säga. »Det kan inte bli tu tal om, att vi inte ha blivit dragna vid näsan», säger han, »riktigt med besked dragna vid näsan. Men det är väl ingen av oss. som därför har lust att bli ett åtlöje för hela staden och sedan få höra det, så länge vi leva. Nej! Vad vi böra göra är att gå ut helt lugnt och stilla härifrån och berömma den här tillställningen av alla krafter och
