därigenom narra hit hela den övriga delen av staden! Då komma vi alla på samma båt. Vad tycker herrarna — vore det inte klokt av oss?'
»Alldeles rätt!» — »Det är jag också med om!» — »Domarn ha' rätt!» skreko de över varandra.
»Alltså inte ett enda ord till någon enda om att vi låtit narra oss, utan nu gå vi hem och söka förmå alla de andra att komma hit och se tragedien.»
Dagen därpå talade man inte om någonting annat i hela staden än om den utmärkta pjes som gavs. Huset var alldeles överfullt igen på kvällen, och vi drogo publiken vid näsan på samma sätt som dagen förut. Då jag och hertingen och kungen kommo ombord på flotten, åto vi alla först kväll, och sedan — omkring midnatt — läto de mig och Jim ro flotten ut från land mitt ut i floden, varpå vi drevo med strömmen, och så rodde honom till lands igen och gjorde fast honom så där en två mil nedanför staden.
Tredje kvällen var det återigen fullt hus — men den här gången bestod publiken inte av sådana, som inte hade sett pjesen förut, utan just av dem, som hade varit där de två föregående aftnarna. Jag stod bredvid hertingen vid dörren, och jag såg, att var enda herre, som gick in, antingen hade fickorna fullproppade med någonting eller bar någonting gömt under rocken — och jag kunde känna på långt håll, att vad det då var, inte var det åderkolong. Tvärt om kände jag mer än väl lukten av hela massor av ruttna ägg och skämd kål och andra sådana där rariteter, och om jag förstår mig på, när det finns en död katt i närheten — och ni kan slå er i backen på, att jag gör det — så var det sextiofyra sådana, som de marscherade in med. Jag tittade in i salen på ett ryck, men det var alldeles för mycket blandad kompott där för mig — jag kunde inte stå ut med det. Då salen var så full, att inte en kotte mer kunde rymmas där, ger hertingen en kvarts dollar åt en
