passagerare och ber honom hålla vakt vid dörren ett ögonblick, och därpå kilade han i väg, som om han tänkte gå bakvägen in på scenen, och jag var hack i häl efter honom. Men i detsamma vi snodde om hörnet och kom ut i mörkret, säger han:
'Raska på allt vad du kan, tills vi kommer utom sta'n, å lägg sedan benen på ryggen å spring, som om du hade hin onde själv i hälarna på dig.»
Jag gjorde så, och han gjorde detsamma, Vi kommo fram till flotten på samma gång, och inom mindre än två sekunder voro vi på väg utför floden, och mörkt och tyst var det överallt, och så sneddade vi av mot mitten av floden, och ingen av oss sade ett enda ord. Jag tänkte på den stackars kungen, som väl nu vid det här laget hade att utstå en het dust med publiken, men tänk inte det! Om en liten stund kommer han utkrypande ur skjulet och säger:
»Nå, herting, hur gick de' me' spektaklet den här gången?»
Han hade inte alls varit oppe i sta'n.
Vi tände inte något ljus, förr än vi voro sina modiga tio mil nedanför den där staden. Då fyrade vi på och fick oss lite' kvällsmat, och kungen och hertingen skrattade, så benen skallrade i dem, när de talade om, huru de hade lurat de där människorna. Så säger hertingen:
»Gröngölingar å trindskallar! Som om inte jag skulle begripa, att de' första huset skulle hålla munnen på sig och laga så, att alla de andra i sta'n skulle komma dit också! Och jag förstod också, att de tänkte ta oss den tredje kvällen, för då tänkte dom, att de' va' deras tur. Ja' de' ä' verkligen deras tur nu, å jag skulle vilja ge va' som helst, om jag kunde få vara me' å si på, va' dom tycker om de'. O, om jag vore där å finge se, va' dom tar sig för. Om dom vill, kan dom ju ställa till ett
