riktigt storkalas — dom har ju så många rariteter med sig.»
De skojarna hade tagit in fyra hundra sextiofem dollars på de där tre kvällarna. Aldrig hade jag sett pengar tas så där lassvis förut.
En stund senare då de lågo och sovo och snarkade, säger Jim:
»Tycker han inte, Huck, att dom här kungarna bära sig besynnerligt åt?»
»Nej», svarade jag, »de' tycker jag inte.»
»Varför inte de'?»
»Jo, därför att de' ligger i blodet hos dom. Jag tror dom ä' varandra lika allihopa.»
»Men, Huck, våra kungar ä' ju ena riktiga skojare, de' ä' just va' dom ä', de', riktigt äkta skojare.'
»Ja, de' ä' ju de' jag säger: alla kungar är ju för de' mesta skojare, så vitt jag kan si.»
»Åh, ä' de' så?»
»Ja, läs bara om dom, så får du si. Titta till ett par exempel på Henrik den Åttonde; den här ä' en riktig söndagsskolmagister mot honom. Å titta på den Carl den Andre å Ludvig den Fjortonde å Ludvig den Femtonde å Jakob den Andre å Edvard den Andre å Richard den Tredje å många, många fler; å dessutom alla de där saxiska heptarkierna, som brukade fara fram å väsnas så förskräckligt gammalt i världen. Du skulle bara ha sitt Henrik den Åttonde, när han var i sina välmaktsar. De' va' en fin herre, må du tro! Han brukade gifta ig med en ny fru var enda dag å knifsa av henne huvudet morgonen därpå. Å de' gjorde han lika ledigt å obesvärat, som om han hade sagt till om ett par ägg. 'Ta hit Nell Gwynn!' sa' han. Nå, dom förde henne till honom. Å morron därpå hette det: 'Av me' huve på'na!' å genast knifsa dom av henne huve. 'Ta hit Jan Shore!' sa' han, å så kom hon till honom; å morron därpå: 'Av me' huve på'na!' — och dom knifsa
